Ann-Marie Göransson låter patienterna komma till tals
Under många år arbetade Ann-Marie Göransson som psykiatrisjuksköterska och lärare, där mötena med patienter och studerande gav värdefulla insikter. När beslutet växte fram att skriva en lärobok i psykiatri – Psykiatri nivå 1 – var målet att kombinera evidensbaserad kunskap med de röster som ofta saknas i undervisningen: människors egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Resultatet blev en bok som både förmedlar fakta och gör lärandet levande genom autentiska berättelser.
Kan du berätta lite om din bakgrund och vad som inspirerade dig att bli läroboksförfattare?
– Jag har under lång tid arbetat som psykiatrisjuksköterska inom en rad olika verksamheter: psykiatrisk öppenvård, vårdavdelningar med svårt psykiskt sjuka personer och även inom missbruksvården. Som lärare i psykiatri och psykologi ansvarade jag bland annat för de studerandes APL/praktik. Det innebar mycket kontakt med gruppboenden för personer med psykiska funktionsnedsättningar.
Att skriva en lärobok var inte något jag funderade på, men för knappt 15 år sedan, i samband med en läromedelsutställning, träffade jag en läroboksförläggare. När jag berättade om vår psykiatriundervisning sa hon plötsligt: ”men du kanske ska skriva en lärobok i psykiatri”. Jag sa ”nej” och tänkte att det skulle jag aldrig klara.
Sedan började jag fundera på alla människor med psykisk ohälsa som jag har mött under årens lopp och hur de berättat om sina upplevelser och erfarenheter för mig. Och så växte beslutet fram att jag skulle skriva en bok i psykiatri, där de studerande får ta del av dessa människors berättelser. Ett beslut som jag, trots vedermödor, aldrig ångrat. Det har varit en fantastiskt inspirerande känsla att få möjlighet att förmedla egna och andra människors erfarenhet av psykisk ohälsa och psykiatri.
Berätta kort om bokens upplägg och innehåll.
– Bokens innehåll utgår naturligtvis från psykiatrikursens syfte och kapitelindelningen bygger på det centrala innehållet för Psykiatri – nivå 1. Kapitel 2–15 är indelade i två delar: Det här måste du kunna! och Vill du veta mer? I Det här måste du kunna! presenteras grundläggande kunskap inom det område som kapitlet tar upp, medan Vill du veta mer? är en fördjupning.
Redogörelser för behandling, omvårdnad och omsorg är evidensbaserade och utgår från Socialstyrelsens och SBU:s rekommendationer. Boken ger konkreta råd om bemötande och förhållningssätt i kontakten med vårdtagare och brukare. Dessa råd finns framför allt i avsnitten ”Att möta personer med …” i kapitlen 9–15.
Genom olika berättelser (Människor berättar) delar personer med psykisk ohälsa med sig av sina upplevelser och erfarenheter. Även anhöriga och olika yrkesgrupper inom psykiatrin delar med sig av sina erfarenheter. Samtliga kapitel avslutas med kapitelsammanfattningar och olika typer av studieuppgifter. Dessa uppgifter har varierande svårighetsgrad och bygger på olika sätt att ta till sig kunskap.
Hur har din tidigare erfarenhet bidragit till boken?
– Min första kontakt med psykiatrin var på en vårdavdelning som till stor del påminde om ett mentalsjukhus. Patienterna behandlades som om de inte kunde hantera vardagliga saker, de hade mycket lite att säga till om och att prata med dem ansågs som bortkastad tid.
Med tiden lärde jag känna patienterna och de delade med sig av sina liv och sina erfarenheter av psykisk ohälsa. Det gjorde starkt intryck på mig – jag insåg att dessa personer hade kunskaper och insikter som jag behövde ta del av för att kunna bli bra på psykiatri.
De här erfarenheterna har format mig och blivit en ledstjärna i mitt yrkesliv: att lyssna på och försöka lära av människorna jag möter. Man skulle kunna säga att jag har samlat deras berättelser och i boken kommer dessa personer till tals.
Vilken typ av undervisning/pedagogik tror du mest på?
– Jag tror inte att det finns en form av undervisning och pedagogik som passar alla. Undervisning sker i undervisningsgrupper med studerande som har olika utgångspunkter och sätt att lära. Det innebär att jag som lärare hela tiden måste anpassa undervisningen till vad som är bäst för de studerande och vad som passar den aktuella situationen.
Hur skiljer sig din roll som författare från dina övriga projekt eller erfarenheter?
– Som psykiatrisjuksköterska, lärare och skolledare har jag alltid arbetat tillsammans med vårdtagare, anhöriga, kollegor, medarbetare och studerande. Men författandet har på flera sätt varit ett ensamarbete. Rent faktiskt eftersom jag skriver i vår stuga i nordskånska ”ödebygden”. Under det året som jag arbetade med den första boken blev det, för ovanlighetens skull, vinter i Skåne. Insnöad och utan uppkoppling i stugan, med datorn och mössen i väggarna som enda sällskap, kände jag mig väldigt isolerad.
Det har även varit svårt att få en djupgående samverkan med läsarna. I samband med skrivandet har jag naturligtvis försökt att inhämta synpunkter från kollegor, andra lärare och studerande, men det är svårt att få konkret feedback innan boken blivit utgiven. Och då är det ofta för sent!
Om du skulle ge ett råd till lärare som vill jobba med boken i sina klassrum, vad skulle det vara?
– I boken har jag försökt förmedla erfarenheter och upplevelser som människor med psykisk ohälsa kan ha genom Människor berättar. Jag tror att dessa berättelser kan vara en utgångspunkt i de olika kapitlen. Samtidigt är det viktigt att lyfta fram den evidensbaserade kunskap som finns i boken.
Det finns en mängd frågor och uppgifter. Tanken är inte att varje enskild studerande ska arbeta med alla. Som lärare kan du behöva hjälpa den studerande att göra ett lämpligt urval. Sammanfattningsvis tror jag det är väsentligt att använda väl valda delar i boken. Tanken är inte att den ska läsas från pärm till pärm!
