”Engelskan är ett världsspråk som har tagit mig flera varv runt jorden”

Till att börja med, kan du berätta lite om din bakgrund?

Jag är 54 år, journalist och författare från Irland som flyttade till Sverige 1999. Min fru Maria är lärare, min äldre bror är lärare, min yngre bror är professor vid ett universitet och min mamma var också förskollärare en gång i tiden, så lärandet finns i släkten, så att säga!

Jag har alltid haft en kärlek till språk, skrivande och samtal, för det är där mötet mellan människor äger rum.

Jag tror starkt att utbildning är oerhört viktig, inte bara för framgång i livet utan också för att kunna njuta ordentligt av allt världen har att erbjuda. Ju tidigare man kan lära sig ett språk, desto bättre. Det är inte bara kunskap vi ger våra unga – det är självförtroende, nyfikenhet och en vilja att lära sig mer.

Vad var det som lockade dig att skriva läromedel?

För mig personligen var det en chans att göra något annorlunda för gymnasieelever och att dela med mig av det språket har gett mig. Engelskan är ett världsspråk som har tagit mig flera varv runt jorden – att kunna tala, skriva och förstå engelska på en bra nivå är färdigheter som har gjort mitt liv mycket rikare.

Jag vill gärna försöka göra engelska praktisk, intressant, spännande och rolig på en och samma gång. Mycket i Companion fokuserar på storytelling, och då blir det ofta personliga berättelser. Alla människor är intresserade av andra och deras syn på saker och ting. Vad är det vi har gemensamt? Vad är det som skiljer oss åt? Och framför allt – vad kan vi lära oss av varandra?

Vad skiljer Companion från andra böcker i samma ämne?

Vi har lagt ner mycket tid på autentiska texter som är roliga, spännande och intressanta. Jag gjorde massvis med intervjuer med människor för att det skulle bli så autentiskt som möjligt och inte bara en upprepning av det som har funnits förut.

Skrivövningarna och delen om creative writing är också något vi är lite extra stolta över – att lära sig skriva är att lära sig tänka. Att kunna uttrycka sig i skrift är väldigt värdefullt, och inte bara på papper!

Jag tror också att min bakgrund och erfarenhet som journalist har hjälpt, och enheten om medievärlden är bra och matnyttig. I den diskuterar vi allt från journalistiskt skrivande till källkritik, och det är något som bara blir viktigare och viktigare.

Grammatiken i Companion är också något jag vill lyfta fram. Att ha regler att förhålla sig till kan vara jobbigt, men det är fundamentet som allt annat byggs på. Vissa saker förstår man direkt, andra är lite svårare, men det är guld värt att ta det på allvar och lära sig ordentligt.

Vad är du mest stolt över när det gäller Companion?

För min del är det just bredden och att få med så många perspektiv som möjligt. Det är lätt att man fokuserar på Storbritannien eller USA i en sådan bok, men den engelsktalande världen är ju ofantligt mycket större än så.

Vi har valt att lyfta fram berättelser och ämnen från hela den engelsktalande världen, och inte minst relationen som före detta kolonier har med Storbritannien.

Vi vill att alla ska kunna hitta något som de tycker är intressant och som väcker tankar och känslor i Companion. Tycker någon att vi har gett en bred och djup bild av engelska som språk och kommunikationsverktyg har vi lyckats någorlunda väl.

Om du skulle ge ett tips till en lärare som ska börja använda Companion i sin undervisning – vad skulle det vara?

Språk lever och förändras hela tiden, och man ska se Companion såsom den är menad – som en kompanjon på den resa som det är att lära sig engelska. Boken är att betrakta som en grundsten, en språngbräda och en vägkarta på en och samma gång. Använd den gärna som en stabil grund och utgångspunkt, men var inte rädd för att sväva iväg i de ämnen och tankar som dyker upp längs vägen!

Att våga prata engelska inför klassen är något som kan vara lite skrämmande för vissa elever. Har du något tips på hur man gör det lättare?

Personligen tycker jag att vi först måste skapa en trygghet i klassen. Språk är ju omöjligt att lära sig ensam från en bok – alla behöver andra att prata med och lyssna på, och detta kan inte göras ordentligt om vi är rädda för att bli utskrattade när vi säger fel eller missuppfattar något.

Alla – och jag menar ALLA! – kommer att göra fel eller säga något dumt under resans gång, och visst kan det vara kul ibland. Men om vi ska skratta så ska vi göra det med någon, inte åt någon.

För den som verkligen saknar självförtroende kan man börja med att prata lite med läraren, för att sedan blanda in en kompis och därefter gå vidare till en mindre grupp.

Och slutligen: vad har du för planer härnäst?

Oj, det var en svår fråga!

Min journalistik tar mig regelbundet till stora sportevenemang som OS, EM och VM i fotboll, vilket jag är oerhört tacksam för. I år är det vinter-OS (jag skriver de här raderna i Italien!) och ett fotbolls-VM för herrar i Nordamerika kommande sommar som jag ska bevaka. Det är alltid ett privilegium att få vara med på dessa stora händelser och absolut inget man tar för givet – men jag hade aldrig fått åka på dem som journalist om jag inte kunde skriva och prata engelska som jag gör.

Utöver det har jag flera bokidéer som jag arbetar med, och diskussioner pågår med olika förlag om dem.

Men viktigast av allt är nog del två av Companion. Vi samlade så mycket material till första delen att vi redan är en bra bit på väg, och vi ser fram emot att färdigställa den under det kommande året!

Läs mer om Companion